Jag vet inte riktigt vad jag ska säga.
Känner mig ganska tom.
Tänker vara en bitterfitta i 10min innan
jag går tillbaka till mitt positiva Buddhajag!

Förstår inte varför jag ska hålla skenet
uppe hela tiden. Eller jo, jag vill inte vara
misslyckad. Inte heller misslyckas.
Men exakt vem är det som bestämmer
när något är misslyckat?
Jo, jag!
Enda anledningen till att man känner så
är att man ställer för höga krav på sig själv!

Sen blir jag besviken över att ingen ser det,
vill ruska om folk och skrika:
Ser duuu inte huuur jag mååår!!!
Men hur ska dom veta?
Jag säger ju inget..

Öjöj, så, pjuh, nu känns det lite bättre tror jag!
Så, öhum, tack för mig!